Därför åker jag 70 mil för en innebandymatch

[ A+ ] /[ A- ]

I samband med seriepremiären borta mot Notviken har många frågat mig varför jag väljer att spendera en hel helg på en innebandymatch. Det är en fråga som jag får väldigt ofta, och jag vet att det är likadant för min kollega Oskar. I ärlighetens namn börjar jag tröttna på den eviga frågan, därför skall jag nu ge mig på ett försök att besvara den en gång för alla.

I skrivande stund är klockan snart två på natten. Jag har försökt sova sedan några timmar tillbaka, men som vanligt känner jag mig som mest kreativ nattetid. Det kanske ni har märkt vid det här laget med tanke på när nyheter brukar publiceras här på Rallarbo Media. Lär skriva av mig lite innan jag kan slappna av och sova. Hursomhelst, jag brukar somna till radio eller podcast om nätterna, och den här natten är inget undantag. Rattade in Radio Italia i TuneIn appen (Rekommenderas starkt!) och det dröjde inte länge innan det dök upp en låt som inspirerade mig till att ta tag i den här krönikan. En krönika som har legat på min waiting-list ett bra tag.

Låten som tände den där gnistan var Laura Pausinis ”La Solitudine”. En låt som överhuvudtaget inte har med innebandy att göra, utan om ett ungt par som tvingas bryta upp på grund av krav från familj. Men det var ett visst stycke i låten som träffade mig, trots det den irrelevanta handlingen i låten.

Ti prego aspettami perché               Snälla vänta på mig för att
Non posso stare senza te                Jag kan inte vara utan dig
Non è possibile dividere                   Det är inte möjligt att bryta
La storia di noi due                          Historian emellan oss

För de som redan tröttnat på att läsa den här texten tänker jag ge ett kort och koncist svar på min frågeställning. Varför gör jag detta? Varför lägger jag ned all den tid och energi på det här? Svaret är egentligen väldigt enkelt. Jag älskar innebandy och jag älskar Strömsbro, den förening jag har tillhört så länge jag kan minnas. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Men jag vill ändå ge ett mer komplext svar på frågan som jag samtidigt knyter samman med Laura Pausinis fina ord ur La Solitudine.

Jag har sedan jag var runt 6-7 år varit aktiv inom Strömsbro IF. Först som spelare, sedan ledare och nu inom media och organisation. Anledningen till att det blev just Strömsbro var enkel, jag är född och uppvuxen i Hille. Någonting som har varit genomgående under alla dessa år är den gemenskap som jag känt i samtliga roller, känslan av att vara behövd i en gemenskap. Det går inte och förneka att föreningen har en stor roll i vem jag är idag, i min identitet. All glädje, alla vänner, alla hårda träningspass, alla tårar, precis alla känslor. Jag har mycket att tacka den här föreningen för. Och jag kan säga att jag ångrar inte en sekund, inte alls någonsin.

Det var alltså en av anledningarna till att jag gör det här. Mina känslor för föreningen. Idag känner jag att jag gör mest nytta i den roll jag är i nu. Att försöka bygga ett intresse kring a-laget och föreningen genom en stabil medieapparat. Men det är inte allt, jag ställer gärna upp så gott jag kan på andra fronter också. Jag brinner för den här föreningen.

Men framförallt, den absolut viktigaste anledningen till att jag gör det här är att det faktiskt är fruktansvärt roligt. Jag har alltid tyckt om att skriva, och det blir ju knappast värre av att man får skriva om någonting man brinner för. När det gäller radion så är det egentligen inte alls speciellt mycket mig. Jag har aldrig varit den som pratar i tid och otid, jag gillar heller inte att stå i centrum utan trivs bra ute i periferin. Men när det gäller radion är det som bortblåst. Jag trivs med det.

Hur hänger då detta ihop med det citerade stycket? Det är enkelt. Jag har väldigt svårt att föreställa mig ett liv utan innebandy, och ingen kan någonsin ta ifrån mig den historia jag har med den här klubben, den bär jag med mig hela livet oavsett.

Innan jag avslutar den här novellen som det tycks bli, så vill jag även klargöra för alla som frågat. Nej, varken jag eller Oskar får betalt för vårt arbete, snarare tvärtom. Det är heller ingenting jag är intresserad av, min ”lön” får jag på ett annat plan. Ett plan som inga pengar i världen kan köpa.

Behöver jag säga att jag längtar till helgen?

/Jimmy Ryström
jimmy.rystrom@rallarbomedia.se

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


No Trackbacks.